En del av livet…..

Sitter på tåget mot Växjö, världen rusar förbi utanför fönstret….jag blundar, försöker vila men så fort jag gör det kommer tårarna….
Det gör ont…..
Det gör ont i nacken, mycket..det är en sådan där mindre bra dag idag smärtmässigt….
Det gör ont i hjärtat, en känsla av sorg….

Igår när jag var inne en sväng p åjobbet så hade mamma och min bror ringt ett par gånger på kort tid. Jag förstod att det var något särskilt. Tänkte morfar eller farfar?
Mycket riktigt….Det var ett sånt där samtal som aldrig är särskilt kul att få "- morfar har inte långt kvar nu"….
Klart jag åker! Jag vill ta farväl ordentligt till min härliga morfar likadant som jag gjorde med mormor för ca 6 månader sedan, pappa 3 år sedan och farmor för 7 år sedan. Jag har haft förmånen kan man väl nästan kalla det, att få vara med när både min pappa och farmor tog sina sista andetag och när mormor gick bort tidigare i år så var det som nu jag fick ett liknande telefonsamtal och jag åkte ner och på väg hem vände jag för att säga hejdå en sista gång bara för att det kändes så starkt att jag behövde åka dit en gång till, någon timme senare somnade hon in och jag var den sista i familjen som var hos henne. Jag hann aldrig köra hela vägen hem…..Mina mor -och farföräldrar har stått mig väldigt nära så även om de är gamla är det en stor sorg att missta dem……
Efter att mormor dog kändes det som att morfar gav upp. Han har varit en kämpe som aldrig klagat trots svåra ryggsmärtor b.la i många år. När mormor fick alzheimers för flera år sedan så tog han hand om henne hemma längre än han kanske borde….när hon sedan fick komma in på demensavdelning så blev morfar snabbt sämre själv och orkade inte lika mycket och tillslut flyttade även han till samma boende men inte demensavdelningen. Han kunde då hälsa på mormor när han ville. När mormor sedan gick bort så var det som att morfar bara satte sig ner och slappnade av och gav upp. Han behövde inte oroa sig för hur hon hade det längre och nu har han snabbt blivit sämre. Sköterskan på boendet säger som när mormor blev dålig, timmar eller dagar, svårt att säga. Hur som helst känns det här viktigt att göra.
Det gör ont i hjärtat även om jag vet att detta är livet men de har ju alltid funnits och just nu är det en väldig massa känslor i en mix inom mig på en gång. Jag försöker vara stark och jag har känt mig stark sista dagarna med min familj runt omkring mig men ensam här med alla känslorna och smärtan blir lite övermäktigt emellanåt. Bäst att inte blunda, inte här….. Längtar redan hem igen - kramar, kärlek och energi…..men är ändå glad att jag gör det här, skulle inte kännas bra annars……Är så otroligt tacksam för min familj och för alla fantastiska minnen jag har med mina älskade släktingar som nu en efter en går vidare och lämnar oss med en massa härliga minnen och kärlek.
När vi pratar hemma om döden Svante och jag så är vi överens om att vi inte tycker det är något jobbigt egentligen det är väl mer en sorg att det som en gång varit inte längre finns…..För många äldre och jag tror både för mormor och morfar så har det varit/är en befrielse att få avsluta innan de blir ändå sämre och kanske ändå inte får ut så mycket glädje av livet längre. När ensamheten fyller vardagen och kanske även sjukdomar.
Det är väl den lilla egoisten i mig som känner sig övergiven med "bara" minnen kvar ;-) Men oj vad glad jag är över all kärlek och alla skratt som mormor och morfar gett mig…framför allt morfars hjärliga skratt så han tjöt när han tittade på tecknade filmer med oss :-D Ler bara jag tänker på det…men med tårar i stunden….
Känns klart konstigt-sorgligt-jobbigt när människor som funnits hela ens liv dör även om det är en del av livet…..<3