Det är svårt att beskriva det här men jag tar det från början…..
När värken i min nacke började för snart exakt två år sedan så trodde jag väl aldrig i början att det skulle innebära slutet av min "karriär" som gruppträningsinstruktör. När hösten kom och smärtan fortsatte att bli värre och jag hade första mötet med en ortoped som sa till mig rakt och ärligt att jag aldrig skulle räkna med att kunna löpträna igen….ja då insåg jag att jag kunde glömma även allt det andra. Hösten var mörk och tung och fylld av smärta både fysiskt men även psykiskt av sorg för att släppa något som varit så stor del av mitt liv sedan lågstadiet…träning.
Men det gick att släppa och gå vidare och se allt annat som jag kunde göra, flytta fokus. En stor hjälp i detta var förutom min familj MediYogan och Mindfulnessen som jag hittade mig själv och min styrka.
Det är nu 6 månader sedan jag stelopererade nacken och smärtbilden är så mycket bättre men jag kan fortfarande räkna de helt smärtfria dagarna på mina fingrar. Jag kan hantera det och börja hitta mina gränser.
För någon månad sedan utbytte min kollega Lisa och jag på O2 några snabba ord mellan våra yoga pass. Jag nämnde att det vore kul att komma in och köra en låt om hon har en "Zumbahappening" någon gång….Varför sa jag så?? Skulle jag klara det?
Bara några dagar senare kom ett mail från Lisa att jag gärna fick vara med och köra några låtar på hennes pass på påskafton. Varför inte….det var ju långt kvar!
Plötsligt var vi då här….Jag har in i det sista varit väldigt osäker på om det skulle fungera eftersom jag har haft väldigt ont i nacken i veckan efter den långa resan hem från semestern….men…å andra sidan så hade jag ju ont för att jag hade suttit mycket stilla.
Jag insåg i veckan att jag inte kunde köra igenom mina tre låtar mer än max 1 gång även om jag tog det lugnt för då kändes det…..jag insåg också mot slutet av veckan att det här var väldigt kul att lyssna på musiken och röra sig till den igen….skulle jag klara av att ta det lugnt verkligen??
Jag började fundera på i slutet av veckan att höra av mig till Lisa och säga att jag står över. Hon hade ju ett pass ändå så det skulle ju inte göra någon skillnad om jag var där eller inte….
Men faktum var att det här handlade om lite mer än det…vilket jag berättade för Svante igår i bastun och han fick en ahaupplevelse och förstod nu vad det här handlade om egentligen.
Att plötsligt inte kunna göra något som man tycker väldigt mycket om, plötsligt få avsluta det och när jag höll ett pass sista gången så hade jag ingen aning om att det skulle vara det sista….det gör att det blir ett stort tomrum, en sorg m.m
Att veta att jag kan köra om så bara tre zumbalåtar som jag själv valt som funkar och att sedan känna att det räcker och att jag inte har en längtan tillbaka till det som har varit och jag kan välja att inte göra det mer det ger både styrka, stolthet, en slags lättnadskänsla b.la. Det går inte att beskriva….
Men visst insåg jag att det här skulle bli svårt…när adrenalinet sätter igång, glädjen kommer och plötsligt är det bara kul som det brukade vara och då känner jag inte efter….vilket är precis den anledningen som satte mig i den här situationen från början, ja hur ska jag kunna stoppa då??
Jag bestämde mig för att köra mina låtar, tjoa lite på Lisa efteråt och vara kvar i salen i max 30 minuter sedan lämna för att jag kände att jag inte kunde lita på mig själv. Jag informerade alla om detta innan passet och det var såklart inga konstigheter….Å jag klarade det!! Jag klarade att köra låtarna, jag klarade att släppa taget och lämna fast det var ljuvligt kul. Jag klarade att stanna upp och lägga mig på golvet i 10 minuter i omklädningsrummet för att låta nacken vila och känna igenom hur det kändes….och jag fick för första gången på nästan 2 år packa ihop svettiga träningskläder och kroppen hade fått svettas igen av något annat än bastu eller sol!! Det var obeskrivligt skönt….något som varit så självklart hela livet….
Om jag fick mersmak??
Faktiskt inte….det var kul men jag saknar inte att köra klasser regelbundet på det sättet, jag är verkligen färdig med det. MediYoga och Mindfulness ger mig så mycket mer där jag är i livet nu och jag skulle ju ändå aldrig klara att köra ett helt pass som det är nu men jag känner verkligen ingen sorg över det….bara tacksamhet och stolthet….
Att lära sig lyssna på kroppen är inte lätt alls…..men det går och framför allt går det att lära känna sig själv hur man fungerar….Jag vet var jag har många av mina svagheter och styrkor idag men det är inte alltid jag kan ändra på dem men eftersom jag vet t.ex att jag har svårt att lyssna på kroppen när något blir kul så kan jag hjälpa mig själv genom att begränsa mig på annat sätt som idag och att verkligen göra det och inte tänka…en låt till….bara en till…..
Detta kanske låter konstigt men detta kändes inte som en nystart utan mer som ett avslut….och känslan nu är otroligt skön! Att dessutom Växjö Lakers slog Frölunda i hockey i kväll igen gör ju inte denna påskdagen sämre precis ;-)
Värt att fira med lite bubbel med min kärlek och stora stöd å inspiration….min älskling <3
GLAD PÅSK!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar