Ankommer med tåg å följer snällt strömmen av stressade människor....ta mig mot "utgång " mot Vasastan.
Stannar.....
1.Tankar som dyker upp....tänk vad många gånger jag åkt tåg till Stockholm och i tryggt sällskap med andra och inte haft en aning om.vart jag ska ta vägen och kan inte nu heller komma ihåg att jag känner igen något....någon annan har alltid haft stenkoll å jag har hängt på....
Nu åker jag själv och använder mina sinnen för att känna igen.mig eller ta reda på vart jag ska...jag har bara mig själv...bättre sent än aldrig att stå på egna ben :-)
2. Jag blundar och lyssnar på alla ljud, allt sorl som finns runt omkring mig...å detr rätt mycket på centralstationen i Stockholm!! Jag kan tycka det är jobbigt med för mycket ljud men det här är fascinerar mig. Jag står så några minuter.
3. Jag öppnar ögonen och tittar på alla människor som rör sig som stressade myror åt alla möjliga håll....kära återseenden, farväl, människor uppslukade av sina mobiltelefoner, gestikulerande...
Så tittar jag till höger när jag hör glada röster, kärt återseende med de äldre paret med hund som jag lade märke till när jag ställde mig på denna platsen....eller...haha..ärligt talat så var det mest hunden jag lade märke till och det blir rätt tydligt när jag nu märker att den "äldre herren " är "Farsan Fares Fares!!" jajamen, med fru och någon av sönerna kom för att möta dom men jag hann inte se vilken eftersom jag fattade det lite sent....Så man skulle kunna säga att jag var väldigt mindful med min omgivning...men kanske inte med den närmaste ;-)
...men visst är det ett fascinerande ställe!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar